Peter är som en kompis ska vara. Han sitter i samma rum, andas samma luft och skrattar åt samma saker. Han finns där, men vi behöver inte prata. Tystnaden kan vara total.
Vi är som ett gammalt kärlekspar som levt tätt inpå varandra under ett långt liv. Han halvligger i fåtöljen och jag sträcker ut min kropp i soffan. Han bläddrar i SvD och jag lyssnar på Dylan i mina lurar. Vi känner ingen press att tala. Det bästa med Peter är när det är tyst. Vi är som osynliga men ändå finns vi för varandra.
