Gångvägen är tom, jag har den för mig själv. Klivit av nattbussen vid Lidingö Sjukhus och promenerar mot Raketstigen. Där bor jag och där har jag växt upp. Det är mitt i natten men ljust ändå. Juni har precis blivit juli.
Passerar skolan där jag gick på högstadiet, sedan backen där jag tävlade i pulka. Här fanns ett skogsparti där vi lekte med dagisgruppen. En pojke tände eld på ett blad, stoppade det i munnen och sa att det var en cigarett. Det luktade rök och jag kände ångest. För första gången.
Ser baksidan av min barndomskompis Stefans hus. Han med sex syskon och en pappa som var vaktmästare. Jag tror Stefan åkte till Norrland och läste till ljudtekniker. Han och familjen var inte som andra Lidingöbor.
Jag kommer till backen som sluttar brant under en bro. På håll ser jag en man som jag aldrig sett förut. Jag önskar vi vore osynliga för varandra.
