Det har hänt och jag blir rädd. Hjärtat bankar och spränger. Adrenalin pumpas ut i kroppen. Jag springer. Springer och springer. Minnet är fragmentariskt. Minns daggig mossa, en sten, en gran, skog. Har sprungit till motionsspåren. På knä i skogen, händerna över huvudet.
Det går tid. Ingen aning om hur mycket. Så minns jag hur jag knackar på en dörr och hur en medelålders kvinna med rött nattlinne öppnar. Sedan är minnet blankt, ända till morgonen efter då jag vaknar hemma hos Peter i Skärsätra, fortfarande på Lidingö men en bra bit bort från mitt hem på Raketstigen.
